Den 31/1-09 så fick jag de telefonsamtalet som jag fruktat för ett tag.... Pappa ringde mig runt 14:30 tiden den dagen, jag var nere i affären och handlade. Jag frågade honom vad det var han ville för jag hörde på ahns röst att han inte lät som han brukar göra. Sa att jag skulle ringa upp honom när jag kom hem, vilket jag gjorde. Ringde som sagt upp pappa och han försökte låta normal, Frågade mig om hur jag mådde osv, men jag svarade aldrig på de utan frågade honom direkt vad det var som hade hänt. De vart tyst i några sekunder och sen bad han mig att sätta mig ner. Jag förstog på en gång vad det handlade om redan när han ringde när jag var nere i affären men försökte intala mig själv att de var något helt annat. Sen sa han orden som jag absolut inte ville höra; "Farmor gick bort kl.6 imorse". Tårarna rann som en flod nerför mina kinder och det enda jag kunde säga var; "Neeeeeeeeeej, det här är ett skämt, sluta skämta pappa, det är inte kul". Min underbara älskade farmor var borta, vad skulle jag ta mig till? Jag hade ju sagt åt henne att hon skulle leva för alltid. Jag vet själv att det inte går men i min lilla bubbla så skulle de vara så ändå. Min farmor är ju unik, finns bara en av henne.

Några dagar efter det så började jag min utbildning, det var tur att vi hade 2 veckors introduktion för mina tankar var på annat håll.

Så länge begravningen inte hade varit så kunde jag intala mig själv att hon inte var borta. Men sen kom tyvärr dagen då begravningen skulle vara, den 25/2-09. Under begravningens gång så fick jag en panikattack. Jag tänkte för mig själv att: Jag klarar inte det här, de är för mycke." men jag är glad att jag hade min underbara pappa, syskon och "mamma" där. Under hela begravningen så rann tårarna stup i ett. Alla i släkten gick fram en efter en (vissa gick 2 och två eller tre och tre) för att lägga rosor på kistan. Min faster och hennes man gick fram först sen var de pappas tur att gå fram med sin tjej. Att se pappa bryta ihop var inte roligt att se. Efter att några till hade gått fram så var de min tur. Lillsyrran ville gå fram med storebrorsan och hans tjej så jag gick fram med pappa och "mamma". Utan tvekan så var det de svåraste jag någonsin har gjort i mitt liv. Alla sa sina farväl till farmor.... alla utom jag. Jag vägrar! Jag gick fram och på nåt sätt fick jag på rosen på kistan, men jag sa ingenting. Stog där framme vid kistan med pappa bredvid mig och "mamma" bakom mig, skakade som en jag vet inte vad och kände att benen började vika sig. Sen började jag sakta gå tillbaka till bänken.

Det som jag har känt sen jag fick de där samtalet från pappa den 31 januari var att mitt hjärta är krossat, en stor del av mig är borta. Hur ska jag klara mig nu? Visst jag har min familj men farmor är en stor del av den och nu är hon borta. Men jag vet att farmor kommer alltid att vara med mig, se efter mig.