Too Much Shit
Det är för mycke för mig nu, hur ska jag göra för att ta itu med allt? Om andra i min omkrets inte mår bra så är det klart att jag inte gör det heller, men när jag har mitt egna skit att försöka ordna upp så blir det för mycke på en gång. Känner mig så pressad och stressad. Kan inte nån trolla så att allt löser sig nu på en gång? Ja vet att de vore lite av den lätta vägen men jag har gått igenom så mycke motgångar i mitt liv att jag tycker att jag färtjänar att få ta den lätta vägen nu.
Det känns som att jag försöker ta mig fram i en storm i motvind, vilket jag antar inte är så lätt.
Underneath the hard shell
Jag är inte alltid negativ och deppig som de lätt kan uppfattas i min blogg. Jag har bra dagar också.
När jag träffar nytt folk så uppfattar många av dom mig som en kaxig brud som vet vad hon vill med allt i livet och tar allt med en klackspark, men under ytan så finns det en liten liten tjej som är osäker på precis allt, rädd för att bli dömd av alla. Fast även om jag är osäker så säger jag alltid vad jag tycker och tänker, men rädslan finns fortfarande där. När ska jag lära mig att inte bry mig om vad folk tycker om mig? Fine, om någon inte tycker att jag är trevlig eller ser bra ut så vad spelar de för roll? jag tycker inte att alla människor är trevliga eller ser bra ut.
Cant stop thinking
Kan inte sluta tänka på den där förbannade händelsen som jag skrivit om i tidigare inlägg. De har verkligen satt sig i huvudet på mig. Har sån stor lust att att svara på mailet jag fick,men vad ska jag skriva? Det som tar emot att skicka iväg ett mail är rädslan för att det ska bli värre än vad det är nu. Men samtidigt så måste jag få ur mig som jag känner. Vilket dilemma.
Vad ska jag göra? Ska jag skicka iväg ett mail tillbaka eller ska jag skita i de helt?
Underbara pappa!
Jag är så glad att jag har pappa i mitt liv. Ringde honom idag för att berätta om den senaste händelsen som gjort mig så tankespridd och ledsen. Berättade att jag känner mig som de svarta fåret i familjen... att jag inte hör till, men pappa är ju så underbar och får mig alltid att må bättre. Han sa att jag ska skita i vad en person skrev i sitt mail och sms. Pappa sa också andra saker som t.ex att jag inte ska gå runt och tänka på att jag skulle vara utanför familjen för det är jag absolut inte, och att han älskar mig. Du är så underbar pappa! Jag svalde som sagt min rädsla och berättade vad jag kände och han vart inte alls arg eller nåt, sa även att jag tycker att vi pratar för sällan och att han borde ringa mig lite oftare. Han höll med mig och tyckte att jag skulle komma förbi oftare och hälsa på.
Saknar faktiskt pappa otroligt mycke, jag är ju fortfarande pappagris trots mina 24år och kommer nog alltid vara de.
Jag älskar dig pappa!
Oälskad
Fick ett svar på mailet jag skickade igår (som jag berättade om i tidigare inlägget). Efter att jag läste mailet så fick känslan av att det var ett "hejdå, nu pratar vi inte mer med varandra". Förstår inte hur man kan förstora upp en liten skit grej till nåt stort, och dessutom när jag inte ens gjort de med flit. Alla gör väl fel eller? Men fine, vi kan sluta ha kontakt helt, blir inte sån stor skillnad ändå eftersom att vi aldrig hör av varandra.
Tack vare den här händelsen så har jag grubblat som fan över vad jag har för relation till min familj. Känner mig totalt oälskad av dom i min familj, en liten mollusk som bara "finns". Undrar verkligen vad som far runt i deras huvuden. De finns dom som säger att man ska va glad att man har en familj för att de finns dom som inte har nån, men då blir mitt svar tillbaka att det är ingen skillnad på att ha en familj som skiter fullständigt i en än att inte ha någon familj alls. Same shit different name. Visst jag älskar min familj men det vore kul att bli älskad tillbaka. Jag BEHÖVER också få känna äkta kärlek från min familj.
Sms from hell
Kan inte sluta tänka på de där "sms:et från helvetet". Det fick mig verkligen att må dåligt, men samtidigt så känner jag ilska. Jag svarade iaf via ett mail tillbaka och bad om ursäkt. Kan inte hon lyfta luren och säga det hon skrev (fast på ett trevligare sätt) så tänker inte jag göra det heller, därav ett mail. Visst de kan verka väldigt omoget men om man vänder på det hela så är det mer omoget av en som faktiskt är 18 år äldre än mig att skriva ett sånt sms som jag fick.
Jag är helt säker på att de inte blir några roliga drömmar i natt, som vanligt när jag inte mår bra eller när det har hänt nåt mindre bra under dagen som jag grubblat på.
Rädd för att såra
Nåt som jag hade svårt för när jag var tonåring & liten (och fortfarande har) är att våga säga till mina föräldrar hur jag känner, tycker och tänker med rädsla för att såra dom. Känner också att om jag skulle säga hur jag känner mig om vissa saker så kanske nån tycker att "jag känner fel", eller inte får känna så.
Vet inte hur jag ska göra för att våga säga vad jag tycker och tänker utan att behöva oroa mig över vad andra tycker om det jag känner. Nån som har några förslag?
Ingen som bryr sig!
Fick ett sms nyss som gjorde att jag börjar tänka på om min familj verkligen bryr sig om mig och älskar mig. Pappa har en massa kort uppsatta på väggen i vardagsrummet... utav alla dom korten (och det är en hel del) så finns jag med på TVÅ av dom. Antalet kort på min lillesyrra är väl säkert 10-11 eller nåt sånt. Hemma hos min "mamma" (f.d styvmamma, lillesyrrans mamma) så finns det en massa kort på min syrra (skolkort från det att hon var 6 fram tills nu när hon är 16, snart 17) som täcker stor del av ena väggen i vardagsrummet. På en annan vägg i vardagsrummet sitter det en massa andra kort också, jag finns med på ETT eller om det är TVÅ kort. Poängen med att jag skriver det är för att "mamma" säger att jag räknas som hennes riktiga dotter också för att hon har varit med i mitt liv sen jag var typ 2år.
Vilket fint sätt av både pappa och "mamma" att visa de på... INTE. Brukar nån utav dom ringa mig? NEJ. Visst pappa ringer väl nångång och klagar över att jag aldrig hör av mig. Är det JAG som ska höra av mig bara eller?
Jag och "mamma" brukade maila varandra för att kolla läget, men av någon anledning så¨slutade vi med de... vet inte om det är mitt fel eller hennes fel, eller om det är bådas?
Morsan (min riktiga mamma eller vad man nu ska säga) hör aldrig av sig heller, när hon väl gör de så klagar hon bara på en massa saker som hänt henne).
Jag känner mig utanför familjen, de svarta fåret. Det känns som att alla bryr sig mer om min syrra....
It´s not fair!
Det är så jävla orättvist hur man kan särbehandla vissa bara för att dom råkar vara minst i familjen. Jag vet att när man är vuxen så ska man skita i sånt men det går bara inte. Jag hade definitivt inte den bästa uppväxten pga vissa saker. Men mina föräldrar var hårda men rättvisa, fast det var när jag var tonåring (är iofs inte gammal nu men det är iaf 10 år sen jag var 14-15). Nu är det precis som att mina föräldrar inte orkar bry sig när lillsyrran gör nåt fel. Om hon gör nåt som hon har blivit tillsagd att hon inte får göra förens hon är 18 och myndig så ska hon väl ändå "straffas" på nåt sätt? eller har jag fel? Hade de varit jag som gjort så så hade de blivit utegångsförbud och/eller inte fått några pengar i slutet på månaden. Men vad gör dom när hon bryter mot deras regler? INGENTING. Hon fyller år om typ 1 månad, så ringer hon mig och säger att hon fått en ny mobil i förskottspresent... en utav dom nyaste mobilerna på marknaden som kostar typ 4000kr, och de fick hon för att hennes mobil inte funkar som den ska. MEN det är hon själv som gjort att den börjat krångla med tanke på att hon inte varit försiktig med den (kastat den i väggen och golvet). Blir så jävla sne. Visst jag älskar min lillasyster men hon är så jävla bortskämd.
PMS
I förra inlägget skrev jag om en person i mitt liv som inte mått särskilt bra, speciellt inte den senaste tiden. I slutet på förra veckan så kom vi fram till varför hon mådde så dåligt.... PMS. Skrattretande när vi kom fram till de. Men skönt att de gått över nu iaf. Hon mår mycke bättre nu, speciellt efter igår.
Jag vet hur det är att själv gå runt och oroa sig över sig själv men när de kommer till andra så blir man mer orolig, jag blir de iaf. Ingen kan någonsin säga att jag är egocentrisk, jag bryr mig alltid mer om andra än vad jag bryr mig om mig själv. Hade jag t.ex. varit rik eller ja haft gott med pengar så hade jag sett till att dom som är mig nära fått de mycke bättre ekonomiskt. Jag försöker så gått de går nu med, fas jag inte har de gott med pengar.
Man ska värna om dom som man håller kär som man brukar säga.
Fade To Black
Även om jag inte känner mig så sorgsen idag, har inte heller gjort de dom senaste dagarna... eller jo de har jag visst men de beror inte på mig och min barndom utan de har med helt andra saker att göra....
För att inte hänga ut några personer så nämner jag inga namn, men det finns en person i mitt liv som jag känt i många år nu som inte mår särskilt bra heller och de gör mig väldigt orolig. Om man lyssnar på den här texten i låten så förstår man hur den personen känner sig...
