Nu börjar de hända bra saker... äntligen. Känns så skönt att saker och ting börjar lösa sig nu. Fick ett besök imorse av "mamma" och hennes man. Vart så glad och chockad av att dom helt plötsligt kom och hälsade på att så fort jag såg mamma i dörren började jag gråta. Vi har ju inte hörts av nånting sen jag fick de där mailet som jag skrev om i tidigare inlägg. Nu har vi äntligen pratat ut så de känns helt underbart. Har fått mycke mer perspektiv och förståelse för saker & ting.

Fick reda på en grej som gjorde mig lite chockad. "Mamma" berättade att när jag var 11 och bodde hos min "riktiga" morsa och hennes idiot till (f.d) man så hade tydligen "mamma" och pappa börjat förstå att nåntng stämde inte hemma hos morsan och idioten. De "mamma" fixade då var att skriva ett långt brev till socialen och ringde runt till olika myndigheter för att försöka fixa så att jag kunde flytta hem till pappa men de gick inge vidare eftersom att jag bodde kvar hos morsan fram tills slutet av 8:an. Men de berodde inte på att jag inte ville bo hos pappa utan de var för att morsan hade väl på nåt sätt lyckats styra bort allt sånt.

Min första tanke var att nu måste "mamma" prata strunt men när jag tänker efter så kommer jag ihåg att jag snackade med morsan när jag var 11 om att jag ville flytta hem till pappa men hon ville inte de. Visst jag kan förstå att hon inte ville att jag skulle flytta men hon visste vad som pågick hemma så de bästa för mig hade varit att flytta hem till pappa redan då, men på nåt sätt så klandrar jag faktiskt inte morsan.

Nu känns det iaf mycke bättre när vi har pratat ut. "mamma" sa också att jag måste berätta saker när jag känner mig ledsen, arg eller vad det än är. Jag håller mig inne med för mycke saker och de vet jag. Istället för att gråta ut när jag känner att nåt är jobbigt känslomässigt så försöker jag skratta bort de. De säger även min svärmor. Jag vet att jag gör det men det är så jag funkar. Det är ett inlärt beteende som jag byggt upp sen jag var liten, för jag visste att om jag skulle ha sagt nåt till nån om hur det var hemma hos morsan och idioten så hade de "blivit liv i huset" hemma.

Men iaf är som sagt enormt lättade efter att vi rätt ut saker och ting idag jag och "mamma".

Börjar mitt helvete vända till nåt positivt nu? Har en grej på gång som kan vända mitt liv enormt mycke, så de känns väldigt skönt. Jag SKA klara av de!

Har fortfarande inte kunnat släppa den där sms/mail händelsen som fått mig att må så dåligt. Jag vill verkligen bara skriva ett mail och skriva precis vad jag tycker och tänker men så finns fortfarande den där oron kvar att de ska bli värre, och de gör att jag inte skriver. Läste syrrans blogg idag och såg att "mamma" (f.d styvmamma) hade kommenterat hennes senaste inlägg.... hon skrev nåt med att syrran min är hennes inspiration och glädje. När jag läste de så kände jag sån avundsjuka, ilska och ledsamhet.
Jag vill också ha en förälder som säger sånt till mig, att jag är deras inspiration, glädje och att dom älskar mig. Jag vet att dom älskar mig men dom säger de inte särskilt ofta... dom säger oftast de när jag har sagt de först. Är det så de ska vara?

Ibland när jag tänker på sånna grejer så tar jag fram mobilen och läser två sms som jag fick av pappa för snart 1 år sen. På det första meddelandet står de "Hej min lilla ros, förlåt om jag inte har hört av mig. Du ska veta att jag tänker på dig varje dag så du vet. Jag ringer sen. PUSS O KRAM PAPPA". Sen direkt efter den så skickade han ett till där de står "P.S Jag glömde en sak på 3 ord, JAG ÄLSKAR DIG". Det är nog dom finaste meddelanden jag någonsin fått. När jag läser dom så känner jag mig verkligen älskad, och man märker att de pappa skrivit kommer från hjärtat.