Den 31/1-09 så fick jag de telefonsamtalet som jag fruktat för ett tag.... Pappa ringde mig runt 14:30 tiden den dagen, jag var nere i affären och handlade. Jag frågade honom vad det var han ville för jag hörde på ahns röst att han inte lät som han brukar göra. Sa att jag skulle ringa upp honom när jag kom hem, vilket jag gjorde. Ringde som sagt upp pappa och han försökte låta normal, Frågade mig om hur jag mådde osv, men jag svarade aldrig på de utan frågade honom direkt vad det var som hade hänt. De vart tyst i några sekunder och sen bad han mig att sätta mig ner. Jag förstog på en gång vad det handlade om redan när han ringde när jag var nere i affären men försökte intala mig själv att de var något helt annat. Sen sa han orden som jag absolut inte ville höra; "Farmor gick bort kl.6 imorse". Tårarna rann som en flod nerför mina kinder och det enda jag kunde säga var; "Neeeeeeeeeej, det här är ett skämt, sluta skämta pappa, det är inte kul". Min underbara älskade farmor var borta, vad skulle jag ta mig till? Jag hade ju sagt åt henne att hon skulle leva för alltid. Jag vet själv att det inte går men i min lilla bubbla så skulle de vara så ändå. Min farmor är ju unik, finns bara en av henne.

Några dagar efter det så började jag min utbildning, det var tur att vi hade 2 veckors introduktion för mina tankar var på annat håll.

Så länge begravningen inte hade varit så kunde jag intala mig själv att hon inte var borta. Men sen kom tyvärr dagen då begravningen skulle vara, den 25/2-09. Under begravningens gång så fick jag en panikattack. Jag tänkte för mig själv att: Jag klarar inte det här, de är för mycke." men jag är glad att jag hade min underbara pappa, syskon och "mamma" där. Under hela begravningen så rann tårarna stup i ett. Alla i släkten gick fram en efter en (vissa gick 2 och två eller tre och tre) för att lägga rosor på kistan. Min faster och hennes man gick fram först sen var de pappas tur att gå fram med sin tjej. Att se pappa bryta ihop var inte roligt att se. Efter att några till hade gått fram så var de min tur. Lillsyrran ville gå fram med storebrorsan och hans tjej så jag gick fram med pappa och "mamma". Utan tvekan så var det de svåraste jag någonsin har gjort i mitt liv. Alla sa sina farväl till farmor.... alla utom jag. Jag vägrar! Jag gick fram och på nåt sätt fick jag på rosen på kistan, men jag sa ingenting. Stog där framme vid kistan med pappa bredvid mig och "mamma" bakom mig, skakade som en jag vet inte vad och kände att benen började vika sig. Sen började jag sakta gå tillbaka till bänken.

Det som jag har känt sen jag fick de där samtalet från pappa den 31 januari var att mitt hjärta är krossat, en stor del av mig är borta. Hur ska jag klara mig nu? Visst jag har min familj men farmor är en stor del av den och nu är hon borta. Men jag vet att farmor kommer alltid att vara med mig, se efter mig.

Idag är det exakt 4 år sedan min lilla morbror dog så jag känner mig rätt nedstämd. Hade han levt idag så skulle han fyllt 23 om 3 veckor. Har varit nedstämd hela veckan eftersom att jag visste att snart var det den 4:e December.
De hjälpte inte direkt när de ringde på mobilen igår runt 15:18... De var pappa som ringde ifrån jobbet. Han brukar aldrig ringa ifrån jobbtelefonen om det inte är något viktigt. Pappa berätta att min faster har åkt in med min farmor till sjukan IGEN. Hon är helt uttorkad och massa annat. Läkarna hade tydligen sagt nånting med att hon har nån infektion som gör att hon hör röster, pratar osammanhängande och ser halvt i syne. Vafan är de för jävla infektion?! Jag tycker att de låter som demens. Jag blir bara mer och mer orolig. Farmor har väldigt lätt för att bli uttorkad eftersom att hon har nån slags tarmsjukdom som gör att hon inte kan behålla någon mat. Allt hon äter och dricker går rakt igenom kroppen på nolltid.

De jag skulle komma fram till var iaf att eftersom de är årsdagen då min morbror dog och farmor har blivit inlagd på sjukan så blir jag ännu mer orolig. Känns som om jag väntar på att mobilen ska ringa och få höra att farmor har gått bort. Jag vet att farmor är gammal (85år) men i min värld så SKA farmor leva tills jag dör. De känns verkligen inte alls bra idag.

Kan inte sluta tänka på den där förbannade händelsen som jag skrivit om i tidigare inlägg. De har verkligen satt sig i huvudet på mig. Har sån stor lust att att svara på mailet jag fick,men vad ska jag skriva? Det som tar emot att skicka iväg ett mail är rädslan för att det ska bli värre än vad det är nu. Men samtidigt så måste jag få ur mig som jag känner. Vilket dilemma.
Vad ska jag göra? Ska jag skicka iväg ett mail tillbaka eller ska jag skita i de helt?

Fick ett svar på mailet jag skickade igår (som jag berättade om i tidigare inlägget). Efter att jag läste mailet så fick känslan av att det var ett "hejdå, nu pratar vi inte mer med varandra". Förstår inte hur man kan förstora upp en liten skit grej till nåt stort, och dessutom när jag inte ens gjort de med flit. Alla gör väl fel eller? Men fine, vi kan sluta ha kontakt helt, blir inte sån stor skillnad ändå eftersom att vi aldrig hör av varandra.

Tack vare den här händelsen så har jag grubblat som fan över vad jag har för relation till min familj. Känner mig totalt oälskad av dom i min familj, en liten mollusk som bara "finns". Undrar verkligen vad som far runt i deras huvuden. De finns dom som säger att man ska va glad att man har en familj för att de finns dom som inte har nån, men då blir mitt svar tillbaka att det är ingen skillnad på att ha en familj som skiter fullständigt i en än att inte ha någon familj alls. Same shit different name. Visst jag älskar min familj men det vore kul att bli älskad tillbaka. Jag BEHÖVER också få känna äkta kärlek från min familj.

Kan inte sluta tänka på de där "sms:et från helvetet". Det fick mig verkligen att må dåligt, men samtidigt så känner jag ilska. Jag svarade iaf via ett mail tillbaka och bad om ursäkt. Kan inte hon lyfta luren och säga det hon skrev (fast på ett trevligare sätt) så tänker inte jag göra det heller, därav ett mail. Visst de kan verka väldigt omoget men om man vänder på det hela så är det mer omoget av en som faktiskt är 18 år äldre än mig att skriva ett sånt sms som jag fick.

Jag är helt säker på att de inte blir några roliga drömmar i natt, som vanligt när jag inte mår bra eller när det har hänt nåt mindre bra under dagen som jag grubblat på.

Fick ett sms nyss som gjorde att jag börjar tänka på om min familj verkligen bryr sig om mig och älskar  mig. Pappa har en massa kort uppsatta på väggen i vardagsrummet... utav alla dom korten (och det är en hel del) så finns jag med på TVÅ av dom. Antalet kort på min lillesyrra är väl säkert 10-11 eller nåt sånt. Hemma hos min "mamma" (f.d styvmamma, lillesyrrans mamma) så finns det en massa kort på min syrra (skolkort från det att hon var 6 fram tills nu när hon är 16, snart 17) som täcker stor del av ena väggen i vardagsrummet. På en annan vägg i vardagsrummet sitter det en massa andra kort också, jag finns med på ETT eller om det är TVÅ kort. Poängen med att jag skriver det är för att "mamma" säger att jag räknas som hennes riktiga dotter också för att hon har varit med i mitt liv sen jag var typ 2år.

Vilket fint sätt av både pappa och "mamma" att visa de på... INTE. Brukar nån utav dom ringa mig? NEJ. Visst pappa ringer väl nångång och klagar över att jag aldrig hör av mig. Är det JAG som ska höra av  mig bara eller?

Jag och "mamma" brukade maila varandra för att kolla läget, men av någon anledning så¨slutade vi med de... vet inte om det är mitt fel eller hennes fel, eller om det är bådas?

Morsan (min riktiga mamma eller vad man nu ska säga) hör aldrig av sig heller, när hon väl gör de så klagar hon bara på en massa saker som hänt henne).

Jag känner mig utanför familjen, de svarta fåret. Det känns som att alla bryr sig mer om min syrra....

Det är så jävla orättvist hur man kan särbehandla vissa bara för att dom råkar vara minst i familjen. Jag vet att när man är vuxen så ska man skita i sånt men det går bara inte. Jag hade definitivt inte den bästa uppväxten pga vissa saker. Men mina föräldrar var hårda men rättvisa, fast det var när jag var tonåring (är iofs inte gammal nu men det är iaf 10 år sen jag var 14-15). Nu är det precis som att mina föräldrar inte orkar bry sig när lillsyrran gör nåt fel. Om hon gör nåt som hon har blivit tillsagd att hon inte får göra förens hon är 18 och myndig så ska hon väl ändå "straffas" på nåt sätt? eller har jag fel? Hade de varit jag som gjort så så hade de blivit utegångsförbud och/eller inte fått några pengar i slutet på månaden. Men vad gör dom när hon bryter mot deras regler? INGENTING. Hon fyller år om typ 1 månad, så ringer hon mig och säger att hon fått en ny mobil i förskottspresent... en utav dom nyaste mobilerna på marknaden som kostar typ 4000kr, och de fick hon för att hennes mobil inte funkar som den ska. MEN det är hon själv som gjort att den börjat krångla med tanke på att hon inte varit försiktig med den (kastat den i väggen och golvet). Blir så jävla sne. Visst jag älskar min lillasyster men hon är så jävla bortskämd.

Även om jag inte känner mig så sorgsen idag, har inte heller gjort de dom senaste dagarna... eller jo de har jag visst men de beror inte på mig och min barndom utan de har med helt andra saker att göra....
För att inte hänga ut några personer så nämner jag inga namn, men det finns en person i mitt liv som jag känt i många år nu som inte mår särskilt bra heller och de gör mig väldigt orolig. Om man lyssnar på den här texten i låten så förstår man hur den personen känner sig...

Idag är det en hyffsat bra dag. Har inte tänkt så mycke på min barndom dom senaste dagarna, vilket är bra. Har ingen lust att gå att tänka på allt de negativa som hänt under min uppväxt. Och för er få som läser min blogg så vill jag inte att ni ska tro att hela min barndom varit skit utan de har varit bra stunder också, även om de negativa överväger de som var bra.

I mitt liv har jag tyvärr råkat ut för två riktiga psykopater. Visst den ena kanske inte är klassad direkt som psykopat men i min mening så är han de. Den andra prickar in en psykopats beteende och tänkande på pricken med allt.
Den första såkallade psykopaten var min f.d. styvpappa. Den andra är min pojkväns f.d. styvpappa, och han är så jävla vriden i huvet så man undrar hur fan han kan få gå lös på gatorna.

Även om min pojkväns f.d. styvpappa inte har gjort något direkt mot mig så har jag ändå varit med i så pass många år att jag vet hur han är och vad han är kapabel till.
Kollade runt på nätet efter olika sidor där det står olika tecken på psykopati och hamnade inne på wikipedia. Utav dom 20 sakerna som står på den listan så matchar han in på 20, dvs alla. För att inte blanda in min familj så ska jag inte gå in på några händelser eller detaljer av vad han sagt/gjort.

Min f.d. styvfarsa kanske inte har alla dom tecken som står men som jag sa förut så är han i mina ögon en psykopat. Jag har skrivit lite i tidigare inlägg om vissa grejer som han sagt/gjort men det är bara en bråkdel. En fullt normal människa hotar inte sina barn/styvbarn att döda dom för en liten skit grej. En normal människa slutar inte äta sina lugnande tabletter för att man får ont i ryggen av dom (vilket är bullshit).

Kan inte världens alla idioter samlas ihop i en stor bunker så spränger vi dom i luften?

Har ett minne från när jag var 14 (är 24 nu) som vägrar försvinna... För att inte gå in på hela situationen sså kan jag korta ner de lite. Vi hade en "tillställning" hemma där släkten och min morsas & f.d. styvfarsas vänner var bjudna. På den tiden så hade jag en period då jag inte käkade alls och bara festade med kompisarna och spelade fotboll. I vilket fall som helst så fick jag ofta höra av min f.d. styvfarsa att jag inte skulle käka så mycke gott osv osv osv. Men just den kvällen när alla hade druckit och var glada i hatten så satt idioten och snacka med sina vänner om hur "orolig" han var över mig för att jag inte käkade längre och hade gått ner massor i vikt.

Vilket jävla bullshit rent ut sagt. Varför i helvete satt han där och spelade orolig över mig när han inte gjorde annat än att klanka ner på mig jämt om precis allt?!

Hur mycke jag än försöker förtränga alla dåliga minnen så går det inte, det är precis som om dom har blivit fastborrade i min hjärna...

Jag har fått höra flera gånger att man måste försöka förlåta människor för vad dom har gjort vad det än gäller. Man ska tydligen må mycke bättre efter de, men jag tror inte ett skit på de om jag ska vara helt ärlig. Jag kommer aldrig någonsin förlåta min f.d. styvfarsa för allt han sagt och gjort och fortfarande gör. Visst jag behöver inte se honom eller höra hans vidriga röst och har inte gjort de på flera år, men de spelar ingen roll.
De han har sagt och gjort har rent ut sagt gett mig men för livet.

Du är ingen frisk människa, du har något allvarligt fel i ditt huvud. Man kan inte som vuxen förvänta sig att ett barn tänker och beter sig likadant som en vuxen, de finns inte! Ett barn är ett barn.

Det är synd att du inte läser de här för då kanske du skulle tänka om... fast sannolikheten är nog 0 att du skulle tänka om.

Fine, jag kan leva med det du har sagt/gjort mot mig MEN när du gör så att min älskade lillasyster inte ens vågar prata eller ens skicka ett sms till mig när hon är hos dig pga att du hatar mig då blir jag förbannad!

Låt min lillasyster vara!

Att växa upp med psykisk misshandel är nåt som ingen ska behöva gå igenom, tyvärr så är det otroligt många som får göra det.

"Man kan säga att psykisk misshandel är ett beteendemönster som förmedlar till barnet att det är värdelöst, oälskat, oönskat och bara har ett existensberättigande om det möter andras behov. Exempel på psykisk misshandel är avvisande, terrorisering, isolering, hot om fysiskt och psykiskt våld samt utnyttjande."

"Om barnet utsätts för psykisk misshandel drabbas det av djupgående känslomässiga förluster och dess ego och självkänsla bryts ned."

Om man gång på gång får höra att man är värdelös och dum i huvet så är de klart att man själv börjar tro på det. Speciellt om man som jag fick höra det som barn. Det tar som fan på självkänslan.

Trodde att min självkänsla var borta redan men ack så fel jag hade.. efter att ha prövat en massa kläder i affären igår så märkte jag att den lilla självkänslan jag hade försvann väldigt fort.

Jag har alltid haft dålig självkänsla men de här är inte bra. Det enda som skulle hjälpa att få den högre är att gå ner i vikt, men hur ska jag få motivationen till de? Det är svårt att förklara men när man är deprimerad och ingen självkänsla så får man ingen motivation till att gå ut å gå varje dag även om jag vet att MÅSTE.

Det känns som om det är en liten ful gubbe i mitt huvud som säger "tjockis, ditt fläskberg" m.m. varje gång jag ser mig själv i spegeln eller ska klä på/av mig.

Nån som har några tips på hur fan jag ska göra?