Jag behöver verkligen hjälp, eller råd kanske man ska säga. Jag har ett antal kilon i övervikt och vill mer än gärna bli av med dom, mitt största problem är att få motivation, de låter kanske lite konstigt men så är de. Jag kan gå runt och tänka på att jag måste börja äta mer regelbundet och röra på mig betydligt mycke mer än vad jag gör nu. De betyder inte att jag inte rör på mig utan jag rör på mig varje dag, dock lite för lite kanske. Hur ska jag kunna öka motivationen? Jag vill inte må så här :/ de borde vara tillräcklig med motivation men tydligen så funkar de inte :S
Vad ska jag göra? Snälla någon ge mig tips!

Den 31/1-09 så fick jag de telefonsamtalet som jag fruktat för ett tag.... Pappa ringde mig runt 14:30 tiden den dagen, jag var nere i affären och handlade. Jag frågade honom vad det var han ville för jag hörde på ahns röst att han inte lät som han brukar göra. Sa att jag skulle ringa upp honom när jag kom hem, vilket jag gjorde. Ringde som sagt upp pappa och han försökte låta normal, Frågade mig om hur jag mådde osv, men jag svarade aldrig på de utan frågade honom direkt vad det var som hade hänt. De vart tyst i några sekunder och sen bad han mig att sätta mig ner. Jag förstog på en gång vad det handlade om redan när han ringde när jag var nere i affären men försökte intala mig själv att de var något helt annat. Sen sa han orden som jag absolut inte ville höra; "Farmor gick bort kl.6 imorse". Tårarna rann som en flod nerför mina kinder och det enda jag kunde säga var; "Neeeeeeeeeej, det här är ett skämt, sluta skämta pappa, det är inte kul". Min underbara älskade farmor var borta, vad skulle jag ta mig till? Jag hade ju sagt åt henne att hon skulle leva för alltid. Jag vet själv att det inte går men i min lilla bubbla så skulle de vara så ändå. Min farmor är ju unik, finns bara en av henne.

Några dagar efter det så började jag min utbildning, det var tur att vi hade 2 veckors introduktion för mina tankar var på annat håll.

Så länge begravningen inte hade varit så kunde jag intala mig själv att hon inte var borta. Men sen kom tyvärr dagen då begravningen skulle vara, den 25/2-09. Under begravningens gång så fick jag en panikattack. Jag tänkte för mig själv att: Jag klarar inte det här, de är för mycke." men jag är glad att jag hade min underbara pappa, syskon och "mamma" där. Under hela begravningen så rann tårarna stup i ett. Alla i släkten gick fram en efter en (vissa gick 2 och två eller tre och tre) för att lägga rosor på kistan. Min faster och hennes man gick fram först sen var de pappas tur att gå fram med sin tjej. Att se pappa bryta ihop var inte roligt att se. Efter att några till hade gått fram så var de min tur. Lillsyrran ville gå fram med storebrorsan och hans tjej så jag gick fram med pappa och "mamma". Utan tvekan så var det de svåraste jag någonsin har gjort i mitt liv. Alla sa sina farväl till farmor.... alla utom jag. Jag vägrar! Jag gick fram och på nåt sätt fick jag på rosen på kistan, men jag sa ingenting. Stog där framme vid kistan med pappa bredvid mig och "mamma" bakom mig, skakade som en jag vet inte vad och kände att benen började vika sig. Sen började jag sakta gå tillbaka till bänken.

Det som jag har känt sen jag fick de där samtalet från pappa den 31 januari var att mitt hjärta är krossat, en stor del av mig är borta. Hur ska jag klara mig nu? Visst jag har min familj men farmor är en stor del av den och nu är hon borta. Men jag vet att farmor kommer alltid att vara med mig, se efter mig.

Idag är det exakt 4 år sedan min lilla morbror dog så jag känner mig rätt nedstämd. Hade han levt idag så skulle han fyllt 23 om 3 veckor. Har varit nedstämd hela veckan eftersom att jag visste att snart var det den 4:e December.
De hjälpte inte direkt när de ringde på mobilen igår runt 15:18... De var pappa som ringde ifrån jobbet. Han brukar aldrig ringa ifrån jobbtelefonen om det inte är något viktigt. Pappa berätta att min faster har åkt in med min farmor till sjukan IGEN. Hon är helt uttorkad och massa annat. Läkarna hade tydligen sagt nånting med att hon har nån infektion som gör att hon hör röster, pratar osammanhängande och ser halvt i syne. Vafan är de för jävla infektion?! Jag tycker att de låter som demens. Jag blir bara mer och mer orolig. Farmor har väldigt lätt för att bli uttorkad eftersom att hon har nån slags tarmsjukdom som gör att hon inte kan behålla någon mat. Allt hon äter och dricker går rakt igenom kroppen på nolltid.

De jag skulle komma fram till var iaf att eftersom de är årsdagen då min morbror dog och farmor har blivit inlagd på sjukan så blir jag ännu mer orolig. Känns som om jag väntar på att mobilen ska ringa och få höra att farmor har gått bort. Jag vet att farmor är gammal (85år) men i min värld så SKA farmor leva tills jag dör. De känns verkligen inte alls bra idag.

Nu börjar de hända bra saker... äntligen. Känns så skönt att saker och ting börjar lösa sig nu. Fick ett besök imorse av "mamma" och hennes man. Vart så glad och chockad av att dom helt plötsligt kom och hälsade på att så fort jag såg mamma i dörren började jag gråta. Vi har ju inte hörts av nånting sen jag fick de där mailet som jag skrev om i tidigare inlägg. Nu har vi äntligen pratat ut så de känns helt underbart. Har fått mycke mer perspektiv och förståelse för saker & ting.

Fick reda på en grej som gjorde mig lite chockad. "Mamma" berättade att när jag var 11 och bodde hos min "riktiga" morsa och hennes idiot till (f.d) man så hade tydligen "mamma" och pappa börjat förstå att nåntng stämde inte hemma hos morsan och idioten. De "mamma" fixade då var att skriva ett långt brev till socialen och ringde runt till olika myndigheter för att försöka fixa så att jag kunde flytta hem till pappa men de gick inge vidare eftersom att jag bodde kvar hos morsan fram tills slutet av 8:an. Men de berodde inte på att jag inte ville bo hos pappa utan de var för att morsan hade väl på nåt sätt lyckats styra bort allt sånt.

Min första tanke var att nu måste "mamma" prata strunt men när jag tänker efter så kommer jag ihåg att jag snackade med morsan när jag var 11 om att jag ville flytta hem till pappa men hon ville inte de. Visst jag kan förstå att hon inte ville att jag skulle flytta men hon visste vad som pågick hemma så de bästa för mig hade varit att flytta hem till pappa redan då, men på nåt sätt så klandrar jag faktiskt inte morsan.

Nu känns det iaf mycke bättre när vi har pratat ut. "mamma" sa också att jag måste berätta saker när jag känner mig ledsen, arg eller vad det än är. Jag håller mig inne med för mycke saker och de vet jag. Istället för att gråta ut när jag känner att nåt är jobbigt känslomässigt så försöker jag skratta bort de. De säger även min svärmor. Jag vet att jag gör det men det är så jag funkar. Det är ett inlärt beteende som jag byggt upp sen jag var liten, för jag visste att om jag skulle ha sagt nåt till nån om hur det var hemma hos morsan och idioten så hade de "blivit liv i huset" hemma.

Men iaf är som sagt enormt lättade efter att vi rätt ut saker och ting idag jag och "mamma".

Börjar mitt helvete vända till nåt positivt nu? Har en grej på gång som kan vända mitt liv enormt mycke, så de känns väldigt skönt. Jag SKA klara av de!

Har fortfarande inte kunnat släppa den där sms/mail händelsen som fått mig att må så dåligt. Jag vill verkligen bara skriva ett mail och skriva precis vad jag tycker och tänker men så finns fortfarande den där oron kvar att de ska bli värre, och de gör att jag inte skriver. Läste syrrans blogg idag och såg att "mamma" (f.d styvmamma) hade kommenterat hennes senaste inlägg.... hon skrev nåt med att syrran min är hennes inspiration och glädje. När jag läste de så kände jag sån avundsjuka, ilska och ledsamhet.
Jag vill också ha en förälder som säger sånt till mig, att jag är deras inspiration, glädje och att dom älskar mig. Jag vet att dom älskar mig men dom säger de inte särskilt ofta... dom säger oftast de när jag har sagt de först. Är det så de ska vara?

Ibland när jag tänker på sånna grejer så tar jag fram mobilen och läser två sms som jag fick av pappa för snart 1 år sen. På det första meddelandet står de "Hej min lilla ros, förlåt om jag inte har hört av mig. Du ska veta att jag tänker på dig varje dag så du vet. Jag ringer sen. PUSS O KRAM PAPPA". Sen direkt efter den så skickade han ett till där de står "P.S Jag glömde en sak på 3 ord, JAG ÄLSKAR DIG". Det är nog dom finaste meddelanden jag någonsin fått. När jag läser dom så känner jag mig verkligen älskad, och man märker att de pappa skrivit kommer från hjärtat.

Kan inte sluta tänka på den där förbannade händelsen som jag skrivit om i tidigare inlägg. De har verkligen satt sig i huvudet på mig. Har sån stor lust att att svara på mailet jag fick,men vad ska jag skriva? Det som tar emot att skicka iväg ett mail är rädslan för att det ska bli värre än vad det är nu. Men samtidigt så måste jag få ur mig som jag känner. Vilket dilemma.
Vad ska jag göra? Ska jag skicka iväg ett mail tillbaka eller ska jag skita i de helt?

Jag är så glad att jag har pappa i mitt liv. Ringde honom idag för att berätta om den senaste händelsen som gjort mig så tankespridd och ledsen. Berättade att jag känner mig som de svarta fåret i familjen... att jag inte hör till, men pappa är ju så underbar och får mig alltid att må bättre. Han sa att jag ska skita i vad en person skrev i sitt mail och sms. Pappa sa också andra saker som t.ex att jag inte ska gå runt och tänka på att jag skulle vara utanför familjen för det är jag absolut inte, och att han älskar mig. Du är så underbar pappa! Jag svalde som sagt min rädsla och berättade vad jag kände och han vart inte alls arg eller nåt, sa även att jag tycker att vi pratar för sällan och att han borde ringa mig lite oftare. Han höll med mig och tyckte att jag skulle komma förbi oftare och hälsa på.
Saknar faktiskt pappa otroligt mycke, jag är ju fortfarande pappagris trots mina 24år och kommer nog alltid vara de.

Jag älskar dig pappa!

Fick ett svar på mailet jag skickade igår (som jag berättade om i tidigare inlägget). Efter att jag läste mailet så fick känslan av att det var ett "hejdå, nu pratar vi inte mer med varandra". Förstår inte hur man kan förstora upp en liten skit grej till nåt stort, och dessutom när jag inte ens gjort de med flit. Alla gör väl fel eller? Men fine, vi kan sluta ha kontakt helt, blir inte sån stor skillnad ändå eftersom att vi aldrig hör av varandra.

Tack vare den här händelsen så har jag grubblat som fan över vad jag har för relation till min familj. Känner mig totalt oälskad av dom i min familj, en liten mollusk som bara "finns". Undrar verkligen vad som far runt i deras huvuden. De finns dom som säger att man ska va glad att man har en familj för att de finns dom som inte har nån, men då blir mitt svar tillbaka att det är ingen skillnad på att ha en familj som skiter fullständigt i en än att inte ha någon familj alls. Same shit different name. Visst jag älskar min familj men det vore kul att bli älskad tillbaka. Jag BEHÖVER också få känna äkta kärlek från min familj.

Kan inte sluta tänka på de där "sms:et från helvetet". Det fick mig verkligen att må dåligt, men samtidigt så känner jag ilska. Jag svarade iaf via ett mail tillbaka och bad om ursäkt. Kan inte hon lyfta luren och säga det hon skrev (fast på ett trevligare sätt) så tänker inte jag göra det heller, därav ett mail. Visst de kan verka väldigt omoget men om man vänder på det hela så är det mer omoget av en som faktiskt är 18 år äldre än mig att skriva ett sånt sms som jag fick.

Jag är helt säker på att de inte blir några roliga drömmar i natt, som vanligt när jag inte mår bra eller när det har hänt nåt mindre bra under dagen som jag grubblat på.

Nåt som jag hade svårt för när jag var tonåring & liten (och fortfarande har) är att våga säga till mina föräldrar hur jag känner, tycker och tänker med rädsla för att såra dom. Känner också att om jag skulle säga hur jag känner mig om vissa saker så kanske nån tycker att "jag känner fel", eller inte får känna så.
Vet inte hur jag ska göra för att våga säga vad jag tycker och tänker utan att behöva oroa mig över vad andra tycker om det jag känner. Nån som har några förslag?

Fick ett sms nyss som gjorde att jag börjar tänka på om min familj verkligen bryr sig om mig och älskar  mig. Pappa har en massa kort uppsatta på väggen i vardagsrummet... utav alla dom korten (och det är en hel del) så finns jag med på TVÅ av dom. Antalet kort på min lillesyrra är väl säkert 10-11 eller nåt sånt. Hemma hos min "mamma" (f.d styvmamma, lillesyrrans mamma) så finns det en massa kort på min syrra (skolkort från det att hon var 6 fram tills nu när hon är 16, snart 17) som täcker stor del av ena väggen i vardagsrummet. På en annan vägg i vardagsrummet sitter det en massa andra kort också, jag finns med på ETT eller om det är TVÅ kort. Poängen med att jag skriver det är för att "mamma" säger att jag räknas som hennes riktiga dotter också för att hon har varit med i mitt liv sen jag var typ 2år.

Vilket fint sätt av både pappa och "mamma" att visa de på... INTE. Brukar nån utav dom ringa mig? NEJ. Visst pappa ringer väl nångång och klagar över att jag aldrig hör av mig. Är det JAG som ska höra av  mig bara eller?

Jag och "mamma" brukade maila varandra för att kolla läget, men av någon anledning så¨slutade vi med de... vet inte om det är mitt fel eller hennes fel, eller om det är bådas?

Morsan (min riktiga mamma eller vad man nu ska säga) hör aldrig av sig heller, när hon väl gör de så klagar hon bara på en massa saker som hänt henne).

Jag känner mig utanför familjen, de svarta fåret. Det känns som att alla bryr sig mer om min syrra....

Det är så jävla orättvist hur man kan särbehandla vissa bara för att dom råkar vara minst i familjen. Jag vet att när man är vuxen så ska man skita i sånt men det går bara inte. Jag hade definitivt inte den bästa uppväxten pga vissa saker. Men mina föräldrar var hårda men rättvisa, fast det var när jag var tonåring (är iofs inte gammal nu men det är iaf 10 år sen jag var 14-15). Nu är det precis som att mina föräldrar inte orkar bry sig när lillsyrran gör nåt fel. Om hon gör nåt som hon har blivit tillsagd att hon inte får göra förens hon är 18 och myndig så ska hon väl ändå "straffas" på nåt sätt? eller har jag fel? Hade de varit jag som gjort så så hade de blivit utegångsförbud och/eller inte fått några pengar i slutet på månaden. Men vad gör dom när hon bryter mot deras regler? INGENTING. Hon fyller år om typ 1 månad, så ringer hon mig och säger att hon fått en ny mobil i förskottspresent... en utav dom nyaste mobilerna på marknaden som kostar typ 4000kr, och de fick hon för att hennes mobil inte funkar som den ska. MEN det är hon själv som gjort att den börjat krångla med tanke på att hon inte varit försiktig med den (kastat den i väggen och golvet). Blir så jävla sne. Visst jag älskar min lillasyster men hon är så jävla bortskämd.